Klockan ringer 04:30. Vi har en lång dag framför oss. Vi ska korsa Smajlatjhåkå, upp på Mihkajiegnaglaciären och sen upp för att klättra Sarektjåhkkås toppar.
Vi äter varsin frystorkad måltid till frukost och ger oss av för att vada den skräckinjagande älven. Några hundra meter norr om stugan hittar vi ett delta. Vid första försöket tvingas jag vända när den starka strömmen kommer upp över midjan. Det är för tufft.
Vi testar på ett annat ställe, Emma går nu först och vi lyckas vada över älven.
I det värsta partiet om cirka två meter så pressar vattnet med all sin kraft mot våra midjor.
Vi tar det lugnt och försiktigt, tar oss över och kan nu pusta ut.
Efter att snabbt vridit ur våra strumpor ger vi oss upp mot dalen. Sarekmassivet kommer allt närmare och vi ser en linje av sten som går hela vägen till sydtoppen. Den ser klätterbar ut, konstaterar vi samtidigt.
De sista metrarna på glaciären går tungt. Sparka in en fot, pressa ifrån och sparka in nästa. Med mekaniska rörelser i vad som känns som en evighet jobbar vi oss upp som robotar mot stenfältet. Väl på stenen känns det lättare. Stenarna är stora och lösa, men sitter förvånansvärt väl förankrade mot varandra. Klättringen är lätt och vi rör oss uppför ryggen utan rep. Ibland kan vi gå och vid vissa passager får vi stoppa undan stavarna och klättra.
När vi kommer upp lämnar vi ryggsäckarna, plockar upp repet och rör oss mot Buschttoppen, dagens första 2000-topp. Vi klättrar den smala kammen med rep och säkring då vi inte känner terrängen och vill vara på den säkra sidan. Vi lämnar repet och promenerar bort till toppen, och sen tillbaka igen mot sydtoppen.
Vägen till sydtoppen går lätt, och sen fortsätter vi upp till Sarektjåhkkå, Sveriges tredje högsta berg. Här njuter vi av utsikten en stund, för att sedan röra oss ner mot nordtoppen.
Kammen ser smal ut, men är förvånansvärt bred när vi kommer ner. Lite högre upp så bjuds på lite enkel klättring varvid vi snart når nordtoppen.
Jag blickar söderut från toppen och ser något tråkigt. Molnen som syns söderut håller på att växa till sig till cumulonimbusmoln, det vill säga åskmoln. Ur de gulliga cumulusmolnen reser sig skräckinjagande pelare, rätt upp flera tusen meter. Molnen är fortfarande i tillväxtfasen, men det kommer snart finnas risk för åska och sämre väder. Molnen rör sig dessutom åt vårt håll.
Vi börjar röra oss ner för berget mot sjön Sarekjavrasj. Med molnen tätt inpå. Efter en dryg halvtimme hör vi den första åsksnällen. Den är långt borta, men molnen rör sig fortare än oss.
Väl nere från berget lagar vi mat. Molnen hann lyckosamt nog få sina urladdningar innan de hann fram till oss och vi blev därav skonade från det spöregn och de vindar åskmolnen kan föra med sig. Vi vandrar sedan ner den sista kilometern och tältar en liten bit från sjön. Vi somnar fort, nöjda med att ha bestigit sex av Sveriges tolv 2000-toppar. Halvvägs.
Dag 6 ”Vila”
Nästa dag regnar det. Precis som prognosen hade sagt. Vi planerade därför in en vilodag och ligger kvar i tältet medan tältduken prasslar av duscharna som molnen släpper ner på vår lilla koja.
Vi lyssnar på ljudbok, äter en lång frukost och skriver anteckningar. Tiden går extremt långsamt och regnprasslet påminner oss om att det ändå är skönt att stanna i tältet. Efter lunch hör vi att regnet börjar avta och bestämmer oss för att packa ihop och gå en bit även idag. Benen är pigga efter förmiddagens vila och vi är båda rastlösa.
För att nå Ahkka den väg vi tänkt behöver vi gå en omväg för att komma till rätt sida av Gugkesvagge.
En bred älv med mycket vatten, som ser omöjlig ut att vada. Vi vet att det ska finnas en bro lite längre österut, så vi följer älven ditåt.
Vi ser sex renar på avstånd som skyndar sig bort när de ser oss. Det är de första och sista renarna vi ser under den första delen av vår expedition.
Vi gör ett onödigt vad vid ett delta, och tvingas gå tillbaka samma väg då vi märker att den lilla ån kommer tillbaka, nu betydligt djupare. Vägen känns oändligt lång men vi är som tur är pigga.
Till slut, när hoppet om bron nästan är ute skymtar vi den en bit ner i dalen. Gugkesvagge forsar rejält, och vi konstaterar att det var klokt att ta omvägen via bron. Efter en middag vid bron så fortsätter några kilometer innan vi återigen sätter upp tältet för kvällen.